Filosofera mera

Det är Du som är jobbig

Det händer ganska ofta att mina barn lär mig något nytt, lär mig nya sätt att hantera både deras och mina känslor på. Men på sista tid, pga negativitet kring min sjukdom, så har jag inte haft tålamod för varken det ena eller det andra.

Jag har i ett långt tag varit för fokuserad på vad andra kommer att tycka om mina barn, för man vill ju inte att någon ska tycka att man har jobbiga ungar liksom. Så det bidrar till att jag har varit mer irriterad när barnen gör något ”man inte ska”, tex så ”ska man inte” lägga sig ner i affärer och skrika okontrollerat för att man inte kan få en chokladbit. Eller så ”ska man inte” slå sin mamma när man blir sur, osv. Så när situationer liknande dessa har uppstått så vet jag inte hur jag ska hantera det.

Missförstå mig inte, det har inte alltid varit på detta sätt, JAG har inte alltid varit på detta sätt. Så jag har blivit sur på barnen och inte ens haft förståelse för deras känslor och behov. Jag har i vissa stunder inte brytt mig om deras behov, för människor stirrar ju och kanske ger någon onödig kommentar.

Det finns människor som har tyckt att min äldste har varit jobbig för han är mer högljudd när han är ledsen, gråter högre än de andra och kanske till och med skriker ibland. Då får man själv eller sonen en kommentar som inte hjälper situationen överhuvudtaget, varken för mig eller honom. Så av någon konstig, idiotisk anledning blir jag sur på honom och säger till honom innan nån annan ska hinna göra det, någon som förstår? Jag vet att det låter jätte dumt men jag tänker att det är en tillfällig lösning så att ingen annan sårar honom och så slutar han för den stunden. Men han mår ju inte bra av det.

Så för någon dag sen brast jag, full av ångest och tårar, vad håller jag på med?! Det är inte deras fel att jag är negativ, eller orkeslös eller stressad pga denna jävla sjukdom. Smärtan i mitt hjärta och i min mage försvann inte, fan vad dålig mamma jag är. Som inte kan ha tålamod och bryr mig för mycket om vad utomstående människor kommer att tycka. Så sa min man något som bara klickade med hjärnan direkt:

Det är dem vuxna som är jobbiga, inte barnen.
Om en vuxen inte kan förstå att barn är barn och att deras hantering av känslor är på annat sätt än en vuxens så är det dem som är idioter. Om de inte vill erbjuda sig hjälp och istället ger en onödig kommentar så är det dem som är jobbiga, deras blickar är jobbiga, inte barnens skrik. För det är deras känslor som de har rätt till och genom att tillfälligt få dem till att lugna sig så förvärrar det känslorna i längden, för framtiden. För hanteringen av deras känslor i framtiden.  inte ångest, du är mänsklig.

Det fick mig till att må bättre men jag hade ändå ångest såklart för att jag ibland låter livets stress ta över min kärlek för barnen. Och så ger jag mig mer ångest när jag ser mammor som visar sina barn kärlek konstant oavsett stress och blir avundsjuk på hur de orkar och klarar av allt.

Det är mer stressigt för mig när någon utomstående kommer med en kommentar som, hur orkar du, ja det är inte lätt med barn haha osv. När mina barn skriker eller gråtee är det JAG som ska hantera det, inte någon annan, så utomstående kan hålla för öronen eller gå därifrån, helst utan en onödig kommentar. Barn går igenom faser av trots, vad är dessa vuxnas ursäkt?!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.